Det finns fortfarande tid – men …

Finns det en förändringspotential i pingströrelsen? Behöver den förändras? Jag känner inte så många rörelser, men en är jag ganska bekant med och det är pingströrelsen. Och den vill jag bara tala gott om – men man skall så långt jag förstår, tala sant också, Man skall inte kritisera den. Nej, inte om den är ofelbar. Och vi måste nog skilja på två saker, kritik och omsorg. Att ha omsorg är inte alltid samma sak som kritik.

Kritik vill underminera rörelsens ev. trovärdighet. Omsorg däremot vill peka på uvecklingsmöjligheter, t.ex. ett annat sätt att leva än det som ger dagens resultat. Och kanske en återgång till det som vi av erfarenhet vet fungerar bättre. Ett problem är att många tror att nytt alltid är bäst och i det finns oftast ett feltänk.

Joel Halldorf skrev i ett sammanhang i Dagen och jag citerar:

Har pingst för många barrikadhjältar numera, hjältar som på något sätt får gestalta pingst? Har fokus blivit flyttat från Jesus, till de som framträder på de olika pingstestraderna med egna visioner och sin egen lyskraft? Jag blir lite oroad när jag ser att våra ungdomar behöver så mycket ljus och ljud för att föra ut budskapet om frälsningen.
Som jag ser det är det en följd av att den äldre generationen har, av bekvämlighetsskäl, abdikerat och innan de var tillräckligt förberedda överlämnat ansvaret till de unga.

Frågan blir, är det bara de ungas fel? Naturligtvis inte. Vårt huvudsakliga fel är att vi lämnat dem utan det stöd de behövt. Man hade nog tänkt sig att det skulle generera förnyelse när de unga övertog rodret. Och nog blev det ”förnyelse”. Så nytt att många äldre inte kände igen sig i församlingarna. Men dom äldre är fromma och gudfruktiga och tänkte att det nog rättar till sig med tiden.

Men det har det inte. Vi har slagit i väggen rätt ordentligt och kör nu på sparlåga.
Så långt Joel Halldorf. Har han fel?

Hur fördelades arbetet från början?
Apostlarna konstaterar:

”Det är inte bra om vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden. Nej, bröder, utse sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften. Själva ska vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.”
 (Apg 6)

Vänner, vad är det för fel på den arbetsfördelningen? Den är väl biblisk så det räcker.

Jag noterar också att det var män med vissa egenskaper som församlingen skulle utse att tjäna, inte speciellt att de var unga, inte generellt i alla fall. Det behövdes en viss erfarenhet även i den tjänsten.

Församlingsmötena fungerar numera som informationsmöten där medlemmarnas roll är att närvara och bli informerade om redan fattade beslut.

En lösning kan därför vara att befria alla pastorer från administrativa uppgifter och avskilja dem till ordet och bönens tjänst, enbart. Församlingen kan administreras av församlingstjänare (äldste), som sköter allt annat som konstituerar en församling.
Varför tror ni pastorer, att det bara är hos er som den kompetensen finns?

Ett generationsråd kan sedan gemensamt arbeta fram rutiner för hur unga och äldre i församlingen ska arbeta tillsammans mot det gemensamma målet, himlen

Förändringspotentialen finns och bör utnyttjas. Är detta att anse som kritik eller omsorg?

Svaret beror nog på positionen hos den som tillfrågas.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s