Under vinjetten Helmner direkt i Hemmets vän skriver Ingemar Helmner sina krönikor.
Veckans ämne är formulerad som en fråga som blivit aktuell och som jag med hans tillåtelse återger. Frågan lyder:

Hur ska den kristna församlingen presentera sitt budskap? Det är en stor utmaning att hitta det rätta tonläget för att nå fram till människor som inte är vana kyrkobesökare. I en tid präglad av andligt sökande är det angeläget att försöka forma ”sökarvänliga gudstjänster”. Men, ibland blir jag betänksam då det känns som om vi inte vågar stå för vårt budskap.

”Jag har lovat mina vänner att det inte ska bli någon predikan”, sa en församlingsledare och tittade lite nervöst på mig. Jag var inviterad till en dagträff i hans kyrka och han var uppenbart nervös för att jag skulle vara för radikal i min framtoning. Programmet brukar vara lättsmält. Gärna lite trevliga historier uppblandade med kända läsarsånger. Det kändes faktiskt som om han försökte sätta munkavel på mig. Kanske den här upplevelsen speglar situationen i många kyrkor. Vi är så måna om de kontakter vi lyckats skapa att vi är livrädda för att budskapet ska bli för närgånget. Kyrkan bjuder på gott kaffe, glada skratt, fin gemenskap. Trivsel och gemyt, men inte ett ord om behovet av personlig frälsning. Ingen tydlig omvändelseförkunnelse. Ingen kärleksfull vädjan att göra sig beredd inför evigheten. Men tänk om det blev det sista tillfället för någon av deltagarna! I samlingar där medelåldern är hög är detta en verklighet att räkna med…

”Måste vi verkligen kasta Jesusnamnet i ansiktet på folk?” frågade en kvinna. Hon var irriterad på Alphamaterialet. Det är för Jesuscentrerat, enligt henne, och skulle kunna uppfattas som att vi försöker ”slå våra medmänniskor i huvudet” med bibeln.

Det intressanta är dock, att de kyrkor som vinner nya människor är frimodiga och tydliga med sin tro. Och jag tänker på vad en nyfrälst man sa till mig. Han har varit en andlig sökare i många år. Rest på newagesmässor, studerat schamanism, utövat spiritism och mycket annat. Då han varit kristen ett par månader sa han:

”Kyrkorna borde ta sökarna på lite större allvar”. Han menade, att om han ska bjuda med gamla vänner till en kyrka vill han vara säker på att den står för sitt budskap, predikar med övertygelse, inbjuder till förbön och ger sökande människor en verklig chans att möta Jesus! Det konstiga är att många kristna inte verkar våga tro att bibelns budskap har någon attraktionskraft på moderna människor. Att det kan väcka både nyfikenhet och helig längtan till liv. Att Guds Ande kan skriva in det i deras hjärtan, överbevisa, leda dem till tro. Det är beklämmande.

Vi behöver tänka igenom hur vi förkunnar. Det räcker inte med känslosamma appeller, bjuder vi in sökande människor är det vår uppgift att förklara det kristna budskapet. Genomtänkt och med enkla ord berätta om frälsningen genom tron på Jesus Kristus. Men ska vi presentera Jesus som försonaren, måste vi förklara varför han behövde dö på korset. Det är då det bränner till och vår frimodighet ofta viker. Korset talar ju om vår synd. Att vi måste födas på nytt. Behöver bekänna vår synd för att få del av förlåtelsen och friden. Jag är oroad över att kyrkan i många sökarvänliga samlingar inte vågar ställa lyssnarna inför Kristi kors. Evangeliet är inte längre blodsdrypande utan har reducerats till lite allmänt reflekterande om livet. Ett må bra-budskap tämligen likt det som new age står för.

En kyrka som skäms för evangeliet får inte se dess kraft till frälsning! Svaret på allt vilset sökande i tiden är en tydlig Jesusförkunnelse! Med kärlek och värme ska vi berätta om vägen som leder till livet! Anden, hjälparen, är på vår sida.

INGEMAR HELMNER