Feminismens ökenvandring mot ensamhetens tempel

Det finns få saker som kan få feminister att storma, som att en syster inte har vett att förstå hur en renlärig feminist bör uttrycka sig. Det fick DN:s kulturskribent Greta Thurfjell känna på när hon skrev en text där hon frågade sig ”vad det är för fel med att vilja bilda familj” och ”är inte kvinnor och män ändå olika”.

Så börjar Dagens Frida Park sin ledarkrönika. Redan här anar man att det finns långa tår som inte kan undvikas att trampa på. Och Frida fortsätter att klä av feministerna (så vida dom inte hinner före) deras storvulna planer på ett samhälle som okontrollerat faller ihop i ensamhetens torrhet.

Hon fortsätter:

Det feminism borde handla om är att alla kvinnor ska ha rätten och möjligheten att fritt välja vilket liv de vill leva. Men tydligen, om man får tro de senaste dagarnas skörd av svarstexter, har Greta Thurfjell inte feministvett att förstå sitt eget bästa. Kritikerna fokuserar på allt ifrån Thurfjells ungdom, att hon nog haft en gräddfil in till sitt jobb (en riktig feminist ska helst ha spräckt ett antal glastak först), att, vilket de flesta feminister ändå tycks enas kring, att hennes text är ett okunnigt svek och gränsar till det potentiellt skadliga.

Det kvinnor i alla tider har kämpat för är att ses som lika mycket värda, att det arbete de gör i hemmet och på arbetsplatsen inte ska nedvärderas enbart för att det utförs av kvinnor. Kvinnor har blött och dött för rätten att slippa mäns tvång att leva liv de inte själva valt. Då skaver det rejält att se att det i dag är feminister som svingar pekpinnarna. Den verkliga faran för kampen för kvinnors rättigheter sitter inte i att unga människor använder sina liberala rättigheter för att göra val som liberaler råka ogilla.

Ett långt större hot är den kulturradikala elit som driver frågor som ligger så långt bort från horisonten för verklighetens folk att det blir obegripligt, främmande – och till sist oviktigt. Det har spårat ur rejält när feminism plötsligt handlar om frågor huruvida män som känner sig som kvinnor ska få elittävla i damtcykling.

Det intressanta med Thurfjells spaning är att den visar att det liberala frihetsprojektet nått vägs ände. Nästa generation kvinnor upplever sig inte fria utan fastlåsta i nya roller där ensamhet ersatt gemenskap och kaos ordning. Stora frågor som ”hur ska jag förhålla mig till biologi och kultur” finner inte tillräckliga svar i ”allt är valbart – det sitter i ditt huvud”. Det har lett till förvirring. För vad annat kan vi kalla det när politiker föreslår att identitetsvilsna barn bör få genomgå könskorrigering?

Den svenska teorin om kärlek höll inte. Omkring en miljon svenskar tar till psykofarmaka. Det går inte längre att räkna till antal larm om ungas katastrofala psykiska hälsa. Det är uppenbart att varken ”kollektivet framför individen” eller ”individen framför allt” klarar av att leverera tillräckliga svar. Det saknas gemenskap. Det saknas ordning. Det är därför vi ser en nykonservativ rörelse som pratar familj, äktenskap, särartsfeminism.

Visst, varje generation genomför sin revolution. Men, och detta lär även Thurfjell märka i sinom tid, inte heller en konservativ livsstil kommer allena kunna frambringa behändiga monteringsanvisningar för en lycklig tillvaro. För att komma dit måste vi börja tillåta oss att tala om existentiella frågor. Ni vet, de där som hitintills privatiserats ända därhän att det offentliga framgångsrikt kunnat negligera dem. Fram tills nu.

Frida Park, Dagen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s