Ingemar Helmner skriver krönikor i Hemmets Vän under rubriken Helmner direkt. Med hans tillstånd publicerar jag denna veckas krönika, som handlar något om hur han ser på hur Frank Mangs gestaltade evangeliet.

Sömnen ville inte infinna sig i går kväll. Därför var det så lämpligt att en liten bok av evangelisten Frank Mangs fanns med i portföljen. Titeln är Andens budskap. Jag ser, med förvåning, att Mangs inte var mer än 27-28 år då han förmedlar detta väckelsebudskap. Vilken skärpa! Vilken glödhet passion! Så kan bara den skriva och tala som är bärare av en kallelse från Gud, tänker jag då jag känner hur texten andas Guds egen heliga närvaro. Det är inte en teologisk avhandling. Det är ett väckelserop, fött i djupaste nöd över det andliga tillståndet.

Då jag känner intensiteten, den heliga lidelsen, anar jag hemligheten till Mangs framgång. Han var inte nöjd med att skapa stora folksamlingar, han ville bereda vägen för ett verkligt Jesusbesök var han reste fram. Och han förstod att en genuin andlig väckelse måste födas i hjärtat av församlingen. Därför riktar han sin predikan om överlåtelse och omvändelse till de kristna. Han utmanar ljumhet, ytlighet, död religiositet. Kärleksfullt och ömt vädjar han till varje kristen att våga ge sig hän åt Gud. Att ställa sig helt till Guds förfogande, att ge den helige Ande utrymme och frihet i sitt liv. Min reflektion är, att det är kärleken, och nöden för människornas eviga väl, som gör budskapet så avskalat, närgånget och inträngande.

I vår tid kan en pastor/präst kritiseras hårt om han talar allvar med sina lyssnare. Vi är så vana vid att allt ska vara lättsmält och trivsamt. Men de förkunnare som gjort skillnad, varit andliga spjutspetsar, skapat rörelse och banat väg för väckelse, har ofta varit skarpa, orädda och radikala. Jag läste nyss ett ganska häftigt uttalande av D.L.Moody, då han beskriver vad som kan hända då nyfrälsta möter en ljum församling: ”Det är som att ta ett nyfött barn och lägga det för att frysa ihjäl vid en död, kall moders bröst…” Väckelse innebär uppvaknande, och det sker inte om predikan är som ett behagligt sömnpiller. I alla tider har Gud rest upp profeter som inte varit rädda för att säga sanningen. Och då kärlek och sanning flätas samman i en evangelisttjänst lik Mangs sker det något på djupet med människor som kommer inom Ordets hörhåll.

Då Mangs predikade sa människorna: ”Han talar inte om oss eller till oss, utan med oss”. Det var kärlekens språk som gjorde att alla kände att han ville sina lyssnare väl. Jag minns några tillfällen då Mangs bodde på pensionatet Granbacken i Vrigstad för att vila upp sig. Då kom han ofta till oss i Missionskyrkan, och klev fram spontant mellan ett par sånger för att dela sitt hjärta med oss. Det var som om luften stod stilla i sådana ögonblick. Hans röst, och hans blick, var så varm och vänlig samtidigt som den andliga skärpan gjorde att orden från hans läppar trängde igenom varelsens innersta. Jag förs i tanke och känsla tillbaka till dessa heliga ögonblick då jag nu på nytt igen läser boken Andens budskap.

Bokens utgångspunkt är hälsningarna från Jesus till de sju församlingarna i mindre Asien. Jag tycker jag kan se föreståndaren i Sardes då orden träffar honom rakt i hjärtat: ”Du har namnet om dig att du lever, men du är död”. De skakande orden uttalades av en enda anledning: För att en förändring skulle kunna ske, måste de förstå sin belägenhet, våga se är-läget!

Sverige behöver orädda evangelister, som drivna av kärlek talar sanningens ord till omvändelse och väckelse!

PS
Ingemar Helmner var i går, onsdag i Västerås pingstkyrka och talade och sjöng tillsammans med en mästare på fiol, Sten-Göran Thorell. En högtidsstund för många av församlingens mognare medlemmar.
DS
Jag uppfattade tonen ungefär som jag föreställer mig Frank Mangs.