Ulf Cahn, generalsekreterare, Förenade Israelinsamlingen, skriver i veckans nummer av Hemmets Vän (47). Han ger där bakgrunden till de problem som gör att freden synes så långt borta och beskriver förhållandena som som utgör hinder på vägen till fred.

I förra veckan såg vi en massiv attack med närmare 500 raketer och missiler från Gazaremsan in över Israel, på bara ett par dygn. Det var de värsta och mest ihållande attackerna sedan kriget 2014. Många frågar sig varför, och varför just nu?
Först måste man förstå att det pågår ett ”inompalestinskt” krig. Det är inte ett krig det talas särskilt mycket om, och det pågår inte i första hand med vapen utan med ord och under ytan. Grunden för detta krig är det enorma hat som finns sedan gammalt mellan Fatah/PLO och Hamas.

Fatah och PLO är från början en sekulär rörelse, Hamas är en islamistisk organisation. Hamas säger nej till alla typer av förhandlingar med Israel, man erkänner inte Israels existens och vill se en ny arabisk stat på Israels ruiner.

PLO är den part som världen erkänner som företrädare för det palestinska folket, men det är Hamas som styr på Gaza efter att ha vunnit valet för tolv år sedan och sedan drivit ut PLO från området.
Mahmoud Abbas ses av världen som palestiniernas president medan Hamas ses som den terrororganisation man är. Abbas har inte kunnat besöka Gaza på över tio år, ändå ser världen Gaza som ett område som ska bli en palestinsk stat och som PLO ska styra över. Hur man nu kan bestämma det, det måste väl ändå ett folk besluta i demokratiska val.

I grunden är både PLO och Hamas korrupta och inte demokratiskt valda. Hamas har inte utlyst nya val i Gaza sedan man tog makten, Abbas styr Västbanken och har inte heller haft val på över ett decennium. Sanningen är att många palestinier både på Västbanken och Gaza är trötta på sina ledare. De inser att ledarna bara drar fördärv över folket. Men eftersom bägge styrena är väldigt repressiva är det ingen som kan eller vågar protestera öppet och offentligt.

Världens syn på Hamas innebär att det är PLO och palestinska myndigheten som är ansvariga för allt som levereras in i Gaza. Det gäller allt från olja, bensin och el till mat, mediciner och annat nödvändigt. Införsel sker via gränsövergångar mellan Israel och Gaza, främst Kerem Shalom. Det som man ska betala för, är det palestinska myndigheten som ska betala.

Elektriciteten är ett utmärkt exempel. Den levereras från Israel in i Gaza och betalas av palestinska myndigheten med hjälp av bistånd. Eller ska betalas, för man vägrar betala och har nu en enorm skuld till Israel. Det betyder att Israel står inför valet att antingen leverera el man inte får betalt för, eller låta bli, eller dra ner på leveranserna och anses som ”den onde” av världen som inte förstår bättre. När ni läser om elbrist i Gaza, beror det alltså inte på elbrist utan på att Israel inte får betalt för sin el. Du och jag skulle få elen avstängd efter ett tag om vi inte betalade.

Varför gör då palestinska myndigheten så här? Varför låter man så cyniskt sina systrar och bröder i Gaza lida när man har pengar att betala el med? Jo, för att försöka vända befolkningen i Gaza mot Hamas, störta dem och ta över. Att dessutom piska upp ett hat mot Israel, det blir en bonus.

När Hamas, Islamiska Jihad och andra terrorgrupper attackerar Israel handlar det alltså om flera saker. Man vill visa Israel att man fortfarande har raketer och är en fiende Israel bör frukta. Man vill visa sitt eget folk vilken makt och kraft man har. Man vill också visa att man, till skillnad mot palestinska myndigheten som man menar är för ”mesig”, fortfarande bekämpar den judiska staten med våld. Slutligen vill man också visa palestinska myndigheten att man inte kommer att lämna över makten över Gaza utan att man tvärtom utmanar även på Västbanken.  

Bibi Netanyahu mobiliserade vid gränsen till Gaza men nöjde sig med att genomföra flyg­attacker mot strategiska mål i Gaza. Han drar sig för att gå in med tanks och marktrupper av rädsla för att inte nå resultat inom rimlig tid. Netanyahu vet att hans egen befolkning, men även världssamfundet, inte accepterar något längre krig. Det krävs ett ganska kort och framgångsrikt krig, och det är långtifrån säkert att det skulle bli resultatet. Dessutom har Israel Hizbollah, Iran och IS längs den norra och nordöstra gränsen mot Libanon och Syrien, och de skulle kunna passa på och utsätta Israel för ett tvåfrontskrig.

Sammantaget visar detta, återigen, att det inte är Israel som är problemet i Mellanöstern. Det finns inget Israel kan göra för att situationen ska bli bättre. Det handlar i grunden om två saker. Dels att de flesta arabländer, och dessutom terrorgrupper som Hamas, Hizbollah och många andra, fortfarande inte accepterar Israels existens. Dels att det är allvarliga inompalestinska och inomarabiska konflikter, som ofta går långt tillbaka i tiden och som Israel inte kan påverka (islamister och sekulära, sunni och shia, Saudiarabien och Iran, med flera).

Israel har att hantera många attacker. Det är illa nog att de kommer från den närmaste omgivningen, men etter värre att större delen av världens stater behandlar Israel som paria och den som är problemet – inklusive Sverige.’
”När det gäller Sveriges förhållande till Israel står hoppet till en ny regering som ser på problematiken med rättfärdiga ögon.”
(min anmärkning)