Efter katastrofen då Jerusalem förstördes skingrades judarna först över Medelhavs-området och sedan vidare ut över världen. Det slutliga steget i denna spridning skedde vid Bar Kokhba-revolten år 132-135 när en falsk Messias ledde judarna i ett uppror mot den romerska ockupationsmakten, och varje jude som inte deltog betraktades som en förrädare. Försöket till resning slogs ner, den judiska befolkningen deporterades och landet ödelades.
Samtidigt ändrade romarna namnet på Judeen till Palestina. Bar Kokhba-revolten blev också uppfyllelsen av Jesu profetia i Joh 16:2: De kommer att utesluta er ur synagogorna. De kristna kunde inte stödja revolutionen eftersom de visste att dess ledare var en falsk Messias, och därför uteslöts de ur synagogorna i stor mängd vilket blev den slutgiltiga separationen mellan synagoga och kyrka. Jesus fortsätter profetian med att det kommer en tid när den som dödar er ska tro att han tjänar Gud, vilket uppfyllts flera gånger under historien både genom muslimsk jihad och ”kristna” korståg och inkvisition. Dessutom är det mycket som talar för att denna urspårade form av religionsutövning kommer att öka när vi närmar oss tiden för Jesu återkomst.

Den landsförvisning eller diaspora som judarna utsattes för finns rikligt profeterad i Skriften: När Israels folk ännu bodde i sitt land orenade de det genom sitt levnadssätt och sina gärningar… Då öste jag min vrede över dem… Jag spred ut dem bland hednafolken, och de skingrades i länderna. (Hes 36:17-19) Sedan dess har judarna levt i exil som trots att de idag har börjat återvända kan sägas fortsätta tills det finns ett offeraltare på tempelberget i Jerusalem. Den första exilen i Babylonien slutade när offertjänsten återupptogs på detta berg, och det kommer också den andra exilen att göra.

Idag har återvändandet till det förlovade landet Israel pågått i över 100 år. Det började redan i slutet av 1800-talet när många judar vände tillbaka som ett led i sioniströrelsen som strävade efter att åstadkomma en judisk stat i Palestina. Under mellankrigstiden låg landet under brittiskt mandat och då fortsatte det judiska samfundet att växa och utvecklas. Ett rejält kliv togs 1948 då staten Israel utropades som en självstyrande nation. Efter sexdagarskriget år 1967 återtog judarna kontrollen över hela Jerusalem för första gången sedan år 70, efter att staden tillhört romare, bysantiner, araber, korsfarare, turkar, britter och jordanier.
År 1980 förklarade Israel Jerusalem som sin huvudstad. Nationen har hela tiden fortsatt växa trots många konflikter och krig med omgivande riken. Detta är helt unikt. Inget annat folkslag har återförenats på detta sätt efter nästan tjugo århundraden i exil och skapat en rekonstruerad stat med religion, kultur och språk tämligen intakta. Detta återvändande till det utlovade landet är en profetia som idag uppfylls inför våra ögon:

(Är profeternas ord trovärdiga? På vilka grunder kan de avvisas? – och om inte? Mina egna frågor.) Jesus själv trodde och hänvisade ofta till dem.

Se, jag ska hämta Israels barn ut från de folk dit de kommit. Jag ska samla dem från alla håll och föra dem in i deras land. Jag ska göra dem till ett enda folk i landet, på Israels berg. (Hes 37:21-22) Återsamlandet finns profeterat redan när Mose sammanfattar lagens välsignelser och förbannelser: När allt detta kommer över dig, välsignelsen och förbannelsen som jag har förelagt dig, ska du ta det till ditt hjärta bland alla de hednafolk dit Herren din Gud har fördrivit dig. Du ska då vända om till Herren din Gud… Herren din Gud ska då åter samla dig från alla folk dit han har skingrat dig. (5 Mos 30:1-3)

Ovanstående avsnitt är hämtat från Anders Gärdeborns bok ”Mästerdirigentens verk” där han visar hur bibelns kronologi och profeternas gudsinspirerade förutsägelser överens-stämmer med vår historia och hjälper oss att förstå sammanhang och dra slutsatser.

Beställ boken med hjälp av nedanstående länk. Pris 220 kronor + frakt

http://www.masterdirigentensverk.se