Inga islamister på våra gator

skriver Lukas Berggren på Världen i dags ledarsida den 28 febr 2019 0ch jag delciterar.

Deras framfart har fyllt oss med fasa över den ondska som demonstrerats och är ett exempel på folkmord i sin sämsta skepnad. Utfört i sin religions namn.

En jämförelse?:

Om vi backar bandet till påskdagen, när Petrus konfronterade judarna med vad de hade gjort med härlighetens herre upplevde de ett ”styng” i sina hjärtan och frågade, ”bröder, vad skall vi göra”?  Den dörr som Jesus hade öppnat blev deras räddning när de gick in genom den. Då upplevde de att lösningen låg i förlåtelsen.

Den tidens ”terrorister” frågade apostlarna, vad är att göra, och gjorde det, ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva. Löftet gäller er och era barn och alla dem som är långt borta, alla som Herren vår Gud kallar.Med många andra ord vittnade han och vädjade till dem: ”Låt er frälsas från det här bortvända släktet!”

De som tog emot hans ord döptes, och antalet lärjungar ökade den dagen med omkring tre tusen.

Alla tog inte emot hans ord och det är nog likadant i dag. Många av de nu aktuella terroristerna tycker knappast att den vägen känns angeläget. Därmed går de heller inte in genom den dörr Jesus hade öppnat, förlåtelsens. Och då återstår bara för dem att ta konsekvensen själva av sitt handlande enligt lagen om sådd och skörd.

En kort historik:

Kvar i konfliktområdet finns nu omkring ett hundra ytterligare personer. Möjligheten att knyta de här individerna till brott är minimala. Och framför allt beror det på att regeringen inte har varit snabba nog med att ta fram lagstiftning på området. Terrorforskaren Magnus Ranstorp beskriver regeringens passivitet som ”en kedjereaktion av senfärdighet”.

Först 2016 – en lång tid efter det att många krävt en skärpt lagstiftning mot terroristerna – klubbades ett förbud mot terrorresor igenom. Men då hade resandet redan minskat kraftigt. IS-terroristerna reste ut framför allt under 2013 och 2014. Och då fanns ingen lagstiftning på plats. Först nu i augusti väntas en ny lag antas, som ska göra det straffbart att delta i en terroristorganisation. Men återigen kommer detta väldigt sent. Och man kan inte gärna döma terroristerna retroaktivt.

Den röd-gröna majoritetens passivitet inför islamisternas brutala framfart märks även på andra områden. När riksdagens utrikesutskott, i maj 2018, behandlade frågan om huruvida IS utrensning av kristna skulle klassas som folkmord, valde en majoritet att rösta emot förslaget.

Kristdemokraterna, Liberalerna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet valde att reservera sig mot beslutet. Heder åt dem.

Nu kanske någon frestas att tro att de röd-gröna partierna har varit helt passiva i de här frågorna. Men så har det inte varit.

I maj 2015 antog den röd-grön-rosa majoriteten i socialnämnden i Stockholms en ”strategi mot våldsbejakande extremism”. I rapporten är man noga med att inte stigmatisera terroristerna, så i stället för ”terrorister” formulerar man sig omkring personer som ”kommer hem från strider utomlands”. Det låter nästan som om de hade ägnat sig åt att hjälpa äldre damer över gatan.

Rapporten är därefter ett beklagligt monument över en skamlös naivitet gentemot terroristerna. Det pratas om ”stödinsatser och råd, psykosocialt stöd, hälsoinsatser, försörjningsstöd och jobbtorg”. Man lyfter dessutom särskilt fram vikten av att få med bostadsbolagen för att lösa ”boendefrågan”. Allt fokus tycks vara på att göra livet lättare för dessa återvändande terrorister – de som har dödat, våldtagit och skändat oliktänkande.

Så för att sammanfatta.

Lagstiftaren har varit konstant på efterkälken och inte lyssnat på signalerna, vilket har gjort det omöjligt att utkräva ansvar. Det moraliska stödet – till exempel genom att erkänna Islamiska statens dåd som folkmord – har dessutom uteblivit. Och samtidigt har röd-grön-rosa politiker suttit och planerat för ett varmt och inkluderande mottagande när terroristerna kommer tillbaka till Sverige. Ansvaret vilar tungt på de politiker som har haft maktens möjligheter att påverka, men som passivt har tittat på.

Det är förstås fullständigt otänkbart att låta de ett hundra kvarvarande terroristerna komma tillbaka till Sverige.

De kommer inte att kunna dömas i Sverige. I stället skulle dessa individer innebära en påtaglig säkerhetsrisk för våra medborgare. Våra folkvalda borde tänka mer på sina medborgare och på förövarnas offer än på terroristernas väl och ve. De har gjort sitt val och har sin ev. framtid i sina egna händer.

Så, inga islamister på våra gator!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s