Sveriges statsminister och hans följare gör sitt bästa för att ”mota Olle i grind”. Dvs förklara hur fel  EBT har när hon säger att hon och alla andra partiledare behöver prata med varandra.

Ebba Busch Thors förståelse för vart bristen på samtal leder har föranlett många av det gamla gardet proffstyckare att reagera. De flesta surögt och yrvaket.

”Så kan man väl inte göra sa Bill, nej det tycker jag verkligen inte fyllde Bull på. Vart kan det leda? Vi kan ju förlora regeringsmakten morrade Måns.”

Kan samtal mellan de olika partierna i riksdagen öka förståelse för vilka de verkliga motsättningarna i samhället är.

Kan t.ex. samtal med de nysvenskar som från sin kultur drar med sig för oss oacceptabla konsekvenser genom dessa samtal finna en lösning? Jag tänker nu på den s.k. hederskulturen som inte på något sätt har med heder att göra. Går det att lösa detta svåra integrationsproblem – utan att några meningsfulla samtal äger rum? Naturligtvis inte.

De förutsätter någon form av samtal, planering och åtgärder.

När jag lyssnade på statsministerns synpunkter i Agenda fick jag klart för mig att han inte förstår problemet och därför inte heller har något förslag till lösning.

Och förstår man inte problemen har man naturligtvis inte lösningen heller.

Problemet är i huvudsak att den närmaste släkten skall bestämma över sina ungdomars (läs kvinnornas) olika livsval. Det kanske fungerar i de länder de kommer ifrån, men inte här. När invandrade ungdomar ser den frihet våra egna har vill dom få det likadant, men föräldrarnas urgamla kultur hindrar den utvecklingen. Det är problemet som måste lösas och det är prioriterat. Finner man inte lösning för detta blir det ett allt svårare och efterhängset dilemma. Det spelar en viktig roll för hela integreringsdebatten.

Följderna innebär nämligen fortsatt hinder för verklig jämställdhet, för hur skall man

bli ett jämställt samhälle om en stor befolkningsgrupp motarbetar den utvecklingen genom att diskriminera sina egna ungdomar och styra dem genom ett för landet främmande ”hedersförtryck”

Men landet statsbärande parti med statsministern förstår inte det. En anledning är han är blockerad i sin tanke på att familjerna har en uppgift att fylla i detta. Tror man att livet börjar med ett kollektivavtal är man alldeles för sent ute.

Ett känt men glömt talesätt: ”Den som styr vaggan, styr världen”.

Hur kan någon tro sig ha någon lösning på något problem, utan att involvera familjen, det är där livet börjar, om man har överlevt aborthotet!.

Jag tror alltså att enda möjligheten att styra upp samhällets normalitet är att uppvärdera familjen. Och då förstår vi att det behövs mycket av samtal, mycket av klarsyn, mycket av kristdemokratiska influenser och en politik som har ett syfte, lite längre än vanlig egoistisk partipolitik.

Det finns flera samhällsfrågor som bara kan lösas genom att tala om dem. Involvera alla berörda och se till att Pandoras ask förblir vidöppen.