Att vi aldrig lär oss. Ofta,när någon oblyg person med talets och/eller skrivandets gåva, redovisar någon spekulativ upplevelse, något under, eller för den delen kan spela och sjunga, så skall han upp på estraden och av församlingarnas ledarskap presenteras och ses som sänd av Gud. Känd av människor betyder för många, känd av Gud. Kan vederbörande också leda ”lovsång” är framtiden säkrad.

– tills bakslaget kommer, för det gör det. Människorna vill ha något ännu nyare. Då står nya förmågor redo att gå vidare på nyheternas väg

Men, om man vill nå målet kan man inte ständigt byta spår,

Och evangeliet är ingen ny, nyare, nyaste väg. Många har försökt, och misslyckats vi måste hitta tillbaka till den stig som är smal och den port trång som leder till målet, men det är få som finner den, står det

Orienterare har till uppgift att ta sig fram i okänd terräng. Till sin hjälp har de karta och kompass som visar dem vägen. Utan dessa hjälpmedel går dom vilse.

Som Kristus efterföljare har vi också hjälpmedel, bibel, bönen, gemenskapen, den helige Ande. Om vi underlåter att använda dessa hjälpmedel löper vi stor risk att missa målet. Undersökningar visar brister i undervisningen här.

På frågan vad som hindrar en folkväckelse, svarade Lewi Pethrus: ”Underligt nog har jag även hos människor som vill räknas som gudfruktiga mött likgiltighet inför vår uppgift i tiden. Man har stannat upp i det andliga framåtskridandet. Man har stannat upp! Frågan är var proppen sitter.

Jag tror vi behöver en lägesförskjutning, från estradörernas ensidiga och högljudda budskap om hur man där ser på hur man skall tjäna Gud. Jag tror att avståndet mellan estrad och församling blivit för långt.

Att tjäna Gud betyder kanske något helt annat