Ingemar Helmner direkt

Kanske det beror på vårt kalla klimat. Så tänker jag då jag ser hur stora summor som lånats upp, och investerats, i kyrkobyggnader under senare årtionden.

Tänk om vi vågade satsa lika mycket kraft och resurser för att bygga relationer som på att bygga med murbruk och tegel i Guds rike! Om alla medlemmar vittnade om Jesus i sin vardag, och levde för att leda sina medmänniskor till tro, skulle det mesta och viktigaste av kyrkans ”verksamhet” inte kräva något annat än att vi öppnade våra hjärtan – och våra hem?! Och kanske en enkel maskinhall….

I sommar har jag varit inbjuden till spännande gudstjänster med stort inslag av icke kyrkvana deltagare. På tre ställen har mötesplatsen varit stora maskinhallar där bonden under vinterhalvåret förvarar sina redskap! Enkla plåtbyggnader. Inga påkostade utsmyckningar. Gamla nötta och uttjänta bänkar som inte längre duger i de fina kyrkorna i grannskapet.

Till detta folklig och glad musik. Härlig allsång i älskade psalmer och läsarsånger. Personliga vittnesbörd. Enkel men radikal förkunnelse med inbjudan till personlig omvändelse och frälsning. Och som avslutning; försäljning av korv och kaffe i den ljumma sommarkvällen.

Maskinhallen fungerar mycket bättre än kyrkan, tänker jag förundrat. Där verkar hög som låg känna sig välkommen. Jag tror det händer något med församlingen då vi vågar möta våra medmänniskor på neutral mark. Stelhet och onaturlig förfining passar inte in, här blir vi avslappnade och naturliga. Och detta verkar också öppna för Guds Andes närvaro!

Mellan de uppmuntrande besöken i nämnda maskinhallar har jag också gästat några tältkyrkor. En liten församling med fem aktiva medlemmar hade rest ett tält som rymmer flera hundra! Och folk strömmade till från när och fjärran. Alla som hade ett instrument fick vara med och spela i dessa oförglömliga kvällar. Oj, vilken glädje och frihet! Och vad människor verkade må bra!

På en annan plats var det stora, vackra tältet möblerat med bord och stolar. Vilken inbjudande miljö! Så vänligt och trevligt det kändes att stiga in! Medan kaffe dracks, och människor fick tillfälle att hälsa på varandra, bjöds det på medryckande sång och musik. Sedan var det mitt tillfälle att predika och inbjuda till frälsning. Då rådde stillhet och tystnad. Och i avslutningen var atmosfären förtätad. Kyrkorna som stod bakom detta initiativ är utåtriktade, har ett gott namn i bygden och människors förtroende. Och kafetältet har blivit en riktig samlingsplats på senare år.

Nu vet jag att både maskinhall och tält hör samman med sommartid. Men, kanske det finns något motsvarande att pröva under den kalla vintern? Varför inte allsångskvällar på Folket Hus eller i skolans aula? Sång och musik i stadens gallerior? Eller riktigt utmanande predikan i stökig krogmiljö?

Jag tänker på ”Nalenpastorn” John Hedlund som vann aktning och berörde tusentals unga människor genom sina appeller i Sveriges häftigaste nöjespalats. Kanske mindre fixering vid sakrala och stilfulla kyrkorum, med andakter för redan troende, och mer av offensivt tänkande?! Evangelisationsglöd. Nerv och intensitet istället för ljum religiositet. Folklighet. Enkelhet. Evangeliet avskalat och radikalt, framburet med kärlek och ömhet till dem som ännu inte mött frälsaren.

En reflexion jag gjort denna sommar: Bara vi skapar rätta förutsättningar så att icke troende vågar och vill komma, är det märkligt hur öppet det är att förkunna. Det känns naturligt och enkelt att knyta kontakt, och många uttrycker en andlig längtan och ber om förbön.

Nu är det tid för väckelsemöten som berör på djupet och ger ärliga sökare en chans att möta Jesus!

Ett berg – en maskinhall – en kyrka – Jesus är där