Pingströrelsen beskrivs ibland som ”A religion made to travel”, en religion skapad för förflyttning. Det handlar om en form av kristendomsutlevnad som aldrig nöjer sig med att stanna eller bara reflektera. Det är en kristendom som kavlar upp ärmarna, sätter sig i rörelse och gör konkreta insatser.

Andens liv innebär en förkroppsligad kristendom. Det finns ett bibelsammanhang i Hesekiels första kapitel där det talas om att varelsernas ande var i hjulen. Det är en märklig beskrivning av Guds härlighet som också innehåller rörelse. Gud har placerat sin närvaro och välsignelse också i det dynamiska. Vårt böneliv är för litet om vi bara ber för oss själva och de vi känner. Vårt församlingsliv är för trångt om vi bara tar hand om oss själva. Vår mission är för svag om den bara handlar om områden vi redan känner.

Nej, vi kan gå nya vägar genom livet. Ta annorlunda vägar rent fysiskt istället för att bara gå eller köra i redan invanda spår. Be för platser och människor du inte känner. Involvera dig i nya sammanhang. När kyrkan går nya vägar kommer vi i kontakt med nya människor och gudsriket breder ut sig genom troende som är villiga att gå vidare. Mitt i allt detta kan vi och hela skapelsen märka mer och mer av Guds härlighet.
/Daniel

Ska vi tolka Daniels inlägg som tecken på Guds mångsidighet där han blandar nytt och gammalt, eller ska vi se den ena vägen som viktigare än den andra?

Bibeln säger nämligen genom Jeremia:

”Så säger Herren: Ställ er vid vägarna och spana, fråga efter de urgamla stigarna. Fråga efter den goda vägen och vandra på den, så ska ni finna ro för era själar” (Jeremia 6:16).

Peter Kujala avslutar en artikel i Hemmets vän med ovanstående bibelord. En artikel där han redovisar sin oro över att så många nyfrälsta försvinner ut i världen igen. Han jämför predikningar längre tillbaka i tiden där fast föda var flitigt förekommande mot dagens, som han tycker, mjölkmat, kryddat med lättviktig underhållning.

Det är f.ö. inte säkert att Gud menar att vi ska ställa oss vid fysiska vägar. Kanske Gud menar att vi skall hålla oss till ”det urgamla kors” och det gamla budskapet

”Gräv där du står, är ett alternativ, väl beprövat.”

Finns det annars en risk att vi i vårt sökande efter Gud hamnar på nya vägar, bort från Gud? Det syns mig som möjligheten till detta finns.