En gång fanns ingenting, inget alls. Sedan kom en explosion. En Big bang och vårt universum skapades. Hur gick det till? Det är det ingen som vet. Det enda forskarna är överens om är att det skedde för över 13.5 miljarder år sedan och att universum har utvidgat sig och blivit allt större sedan dess.
Efter big bang spreds materia och stoff ut i rymden. Med tiden träffade gruskorn varandra. Gruskorn blev klumpar som växte i storlek under årmiljonerna. Slutligen blev det planeter som snurrar runt de stjärnor som tändes efter big bang.

Vilken fantastisk rövarhistoria

Det som har en början kommer också till ett slut. Det är bara lönen för ett troget fasthållande av Jesu budskap som är utan slut.

Evolutionsteoretikerna bollar med miljoner och ibland miljarder år, bakåt i tiden. Utan att laborera med den tiden vore det omöjligt att få någon som helst trovärdighet i sitt budskap: Vi gjorde det själva är budskapet.

Man behöver dessa årmiljoner, för utan dem finns det inte plats för någon utveckling, den obevisade utveckling man menar ägt rum och som skolverket okritiskt har anammat och lär ut.

Jag har förstått att det även finns bekännande kristna som misstror skapelseberättelsen som ändå ligger bara 6000 är bakåt i tiden medan man sväljer evolutionisternas fantasitider. Jag förstår inte hur man vågar ifrågasätta Gud på detta viset.

En farao i Egypten sade i ett sammanhang att det var han som gjort Nilen varpå Gud korrigerade honom omedelbart. Jag tror att Gud är lika noga med skapelsefrågan. Att göra honom till en lögnare är nog ingen bra idé.

”I början skapade Gud”, är titeln på en bok som lanserats. Den är en antologi om den kristna skapelsetron författad av elva betrodda män och kvinnor som vet vad man skriver om.