”Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, säger ett ordspråk”

Ibland verkar det som det kristna livet består av att vänta, att beväpna sig med tålamod. Gud verkar aldrig ha bråttom, åtminstone inte sett ur vårt perspektiv

Det är dock i ett sammanhang det är skillnad. När Gud skapade världen gjorde han det i perspektivet sex tusen år, visserligen med ett tillägg av ett tusen, år och så småningom en hel evighet. Men många människor befinner sig redan i en sorts ”evighet”,

Enligt människans evolutionstankar har det Gud skapade som färdigt, utsatts för en mångtusenårig utveckling, en evolution som gjort oss till färdiga människor klar för evigheten. En evighet utan Gud.

I stället för att godta Guds skapelse med hans syfte, lockade Satan henne att tro att hon kunde utvecklas och förbättras med hans hjälp. Med alla dessa årmiljoner i botten borde det naturligtvis vara så. Men hur blev det?

Jag tror inte att några sjukdomar med olika plågor skapades av Gud, eftersom han betonade att skapelsen var god. De var en följd av synden som kom genom Satan.

Vi hade säkert haft ett behagligare liv utan den. Men nu lever vi i väntans tider som för många människor kan vara plågsam. De som tagit emot Jesus däremot och fått sina synder förlåtna väntar på Jesus återkomst för att hämta de sina.

För oss kan väntan bli fylld av längtan efter den befrielse från denna världens ondska som han lovat. En tid som kan tyckas gå långsamt. Vi är uppmanade att hålla ut, ty den kommer. Ge inte upp, lyder uppmaningen.

Lyssna inte på Satans röst som säger, ”det är ingen brådska”. Det innebär att du kan komma för sent.

”I dag om du får höra Jesus röst, förhärda icke ditt hjärta”. Kom medan dörren står öppen!

Stigmelin.com