Det finns en bok i bibeln som man inte predikar så mycket över. Jag tänker på Predikaren. Han presenterar sig som ”son till David, kung i Jerusalem”. Textens tema är livets förgänglighet som han drar vissa slutsatser av.

Detta är citerat från boken ”Lär känna Gud” av J.I.Packer

Predikaren!: Allt är förgängligt”

I vilken anda och med vilken avsikt slår Predikaren an den tonen? Är det en bekännelse som kommer från en bitter cyniker, en självisk och känslolös gammal världsmänniska,som till slut är helt desillusionerad”, eller talar han som evangelist och försöker få den icke troende att förstå att människan utan Gud omöjligt får någon glädje ”under solen”?

Författaren talar som en mogen lärare som delar med sig av sin långa erfarenhet till sin unge elev. Han vill föra den här unge troende fram fram till sann vishet, och hindra honom från ”ställverket i New York”- misstaget.

Tydligen hade den unge mannen, som många andra en tendens att sätta likhetstecken mellan vishet och omfattande kunskap.

Han tycktes tro att man skaffar sig vishet genom, ihärdiga teologiska studier Han tog för givet att visheten, när han tillägnat sig den, skulle få honom att förstå Guds handlande i vardagens många händelser. Vad Predikaren vill visa honom är att den verkliga grunden för vishet är att uppriktigt bekänna att den här världen är gåtfull, att vi upplever mycket av det som händer som oförklarligt, och att det mesta som sker ”under solen” inte bär några yttre indicier på att en rationell, moralisk Gud ordnar dem.

Som Predikaren själv visar är att texten är avsedd att att tjäna som varning för lönlöst sökande efter att förstå allt som sker. Den beskriver den hopplösa slutsats som det här sökandet, om man är ärlig och verklighetsförankrad, leder till.

Vi skulle kunna formulera budskapet så här:

Se på den värld vi lever i, säger Predikaren. Ta av dig dina rosafärgade glasögon, gnugga dig i ögonen och granska världen länge och noga. Du ser det ständigt återkommande kretsloppet i naturen. Du ser att det bestäms av tider och omständigheter som vi inte har någon kontroll över.

Du ser att döden kommer till alla förr eller senare, och att den kommer slumpartat och utan samband och om vi förtjänat det eller inte. Människor dör som djur, både goda och onda, både visa och dåraktiga. Du ser ondskans fasansfulla framfart. Fräcka människor har framgång, samtidigt som goda människor lider förluster.

När du ser allt det här förstår du att Guds handlingssätt är outgrundligt. Hur gärna du än skulle vilja begripa dig på det så kan du inte. Att det inte finns någon mening hur du anstränger dig för att förstå Guds mening med det som sker,desto mer kommer du att lida av att allt ser så planlöst ut. Och så frestas du att dra slutsatsen att livet faktiskt är lika meningslöst som det ser ut. När man väl kommit fram till att det inte finns någon mening med något, vad tjänar det då till att göra något konstruktivt? Om livet är meningslöst, då är det också värdelöst.

Fortsättning nästa inlägg.