Medan vi tänker att mängden deltagare som engageras i olika sammanhang skall ge framgång ser Gud till vikten att han får vara med öht för att svara för framgången.

”Ju fler vi är tillsammans ju gladare vi blir”, sjunger vi gärna. Ni är för många, säger Gud och reucerar krigarnas antal till ungefär 250 mot midjaniternas 125.000. De proportionerna är mera lagom, tycker Gud. Om ni är för många kommer ni att säga, och tro, att det var ert antal som gav segern, när det var min förtjänst.

Nå, reultatet av konfrontationen blev en överväldigande seger för israeliterna som med Guds insats besegrade en till antalet överlägsen fiende.

Men, jag tror att det finns tillfällen där där vi skall vara många. Ett sådant är om vi bestämmer oss att besöka och uppmuntra medmänniskor som upplever ensamheten som en plåga. Jag läste i VLT att det finns många som lider av detta, och vi borde kunna göra en insats och ju fler vi blir som upplever det som en uppgift, ju bättre. Jag tror det skulle vara en tacksam grupp som kanske får en ny syn på livet.

Jag tror det skulle vara många som håller med mig i det resonemanget. Skaran skulle säkert bli mindre om om vi skulle dra konsekvensen att vi är för många och anonyma medlemmar i våra församlingar och vi bestämmer oss för att använda oss av Guds metoder i stället. Och reducera medlemsantalet (Inte kristna) och därmed, kanske bli lite effektivare med hjälp av Gud och hans makt.

Det förutsätter att vi litar på hans ord och att vi ger honom äran för allt

stigmelin.com

Vårt samhälle är utsatt för överhetens idé att ett mångkulturellt samhälle har framtiden för sig trots att det inte finns några positiva exempel på någon fungerande mångkulturalism. Inte utan att en övergripande diktatorisk system håller samman det, i ofrihet. Om flera kulturer skall samsas på en mindre yta uppstår lätt konflikter som ett demokratiskt samhälle får svårt att hantera. Framförallt om man inte har någon förståelse för den egna kulturens historiska fördelar. Vi har satt oss på höga hästar gentemot Gud och andras kulturideal och tror dessutom att vi kan sitta kvar.

Det visar sig gång på gång hur radikala islamister använder moskéer som ingång i den muslimska gemenskapen. (numera har man upptäckt att vårt valsystem också erbjuder ingångar). Alla muslimer är inte av samma radikalitet men använder samma grunddokument i sin verksamhet, Koranen. Ett dokument som har mer än ett budskap. Det är många svenska beslutsfattare som inte förstår problemet med det. Och, sorgligt nog inte alla kristna heller. Det är nog ganska fåfängt att tro sig kunna påverka radikal islamism i någon riktning om inte alternativet är starkare. Och en svag historisk anknytning är svängig och opålitlig

I äldre tider, GT, hade Gud en ”konkurrent” i Baal och även andra avgudar. Det stod den dåvarande israeliska befolkningen mycket dyrt. I dag riskerar vi att få ett liknande problem och jag tycker vi har nog av våra egna avgudar i form av materialism, omoral, högfärd mm. Svenska kyrkan har också blivit ett slags departement under en sekulär regeringen och intresserar sig mer för jordens hälsa än dem som bor på den. Guds uppdrag är till stor del bortglömt och ligger väl förborgat, åtminstone för toppskiktet i den kyrkan.

Skall vi då ställa oss avvisande till dem som söker sin tillflykt till vårt land? Nej, det skall vi inte. Gud betonar vikten av att visa barmhärtighet och vänlighet mot främlingar. Men han säger också att främlingen ska anpassa sig till de lagar som råder i landet. ”En och samma lag skall gälla för den infödde som för främlingen som bor mitt ibland er.”  Vi skall inte särbehandla främlingen. Yttrande- religions och andra ramlagar för frihet måste gälla lika för alla. Om främlingar/flyktingar tar sig oacceptabla friheter gentemot andra invandrare eller vår egen befolkning skall det få konsekvenser. Vi skall inte acceptera att muslimska eller andra maktfaktorer får agera på egen hand, med egna lagar och värderingar. Då får vi kaos och vi har sett tendenserna. Kaos i en sämre bemärkelse, mångkultur

Tänk att media och en del av byråkraterna som borde vara vår intelligentia inte förmår se skillnad på kristen och muslimsk tro med vidhängande konsekvenser. Om den kristna tron framhåller att samkönade äktenskap är emot bibelns budskap och säger det, går vissa beslutsfattare i taket och hotar med indragna bidrag och allt möjligt. Den kristna tron är för dem helt ute, man fattar ingenting av dess totala frivilligheten och frihet för både individen och samhället. Hur har det blivit så? Kanske det tom blir förbjudet att citera vissa avsnitt i bibeln och byter ut vår flagga mot en färggrannare? Redan nu ser vi inskränkningar även i friskolan.

Vilken enastående naivitet. Visst silas det mygg och sväljs kameler.

Vi behöver en fungerande integrationspolitik, som sätter ramar, men vilka skall bestå med dessa ramar? Våra valda ombud är upptagna med att laga och lappa i det samhälle som går isär mer och mer för att så småningom bli ett offer för den mångkultur man så hett åtrådde
Lite utanför textsammanhanget:

Hur många gånger har du hört mantrat, ”Vi får inte göra oss beroende av – -” När vi i själva verket redan är beroende av betydligt allvarligare sammanhang.

Allt som har liv, växer och utvecklas. Så börjar introduktionstexten i Segertoner, pingströrelsens sångbok sedan många år. Den startade som ett litet häfte med 61 sånger och utökades år från år till år tills den fått det omfång den i dag har, över 600 sånger. Senaste tillägget fullföljdes på tidigt 60-tal och presenterades då för vår församling och överlämnades till oss – för att brukas.

Många besökare i våra möten kunde sångtexten och sjöng med i sångerna tillsammans med församlingen och deltog därigenom i mötet. I mötets avslutning sjöng dock ”strängmusikens” ungdomar. För många en tilltalande ”reklamtavla”.

Många har vittnat om sångernas betydelse i den kristna verksamheten.

Jag kommer väl ihåg min egen upplevelse av ett av mina första möten med sången i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Framförandet av dem upplevde jag som verkligen oemotståndliga och samstämmiga med predikan om att se till att hitta vägen hem Jag är verkligen glad över att jag där fann den väg som Jesus öppnande på Golgata. (Det var 65 år sedan). Allt berodde inte på sången men den utgjorde ett betydande inslag i slutresultatet

Jag är övertygad om att det är många som genom året blivit välsignade av texterna i Segertoner och skulle uppskatta att få sjunga dem igen.

Tiderna förändras emellertid och nu sjunger vi andra sånger. Även om stilen är annorlunda och anledningen ofta för intern uppbyggelse, sjunger vi i alla fall.

Jag är dock ganska övertygad om kombinationen, Predikan om omvändelse, sång om omvändelse och Jesus betydelse i detta, är en oslagbar kombination i verksamheten och i samklang med Guds vilja. Historiens vittnesbörd är ostridig.

Ibland undrar jag om det är samma evangelium i dag. Några skillnader finns nog. Vi lever i den sista tiden, med vissa svårigheter att navigera.

Hur som helst, sången har en säregen förmåga att smälta hjärtats hårdhet.

Kan de nya sångerna bidra till detta, är mycket vunnet.

Kan vi sedan återta det svenska språket i allt vad vi gör vinner vi ännu en grenseger.

Stigmelin.com

Jesus har öppnat dörren och bjudit vem som vill att stiga in. Precis som han bjöd Noa att gå in i arken. Det är intressant att Gud angav att det var 7 dagar kvar innan vattnet skulle komma. Noa fick veta.

Har Gud på liknande sätt gett besked till dagens kristna om när Jesus kommer för att hämta de som älskar hans kommande?

Vi vet att han är nära, men inte riktigt hur nära. Kan det finnas möjligheter att veta? Har han möjligen dolt det i bibeln. Gud borde ju handla konsekvent, visste Noa, bör också viveta, kan man tycka.

”Så som det var på Noas tid, så ska det vara under Människosonens dagar. Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken. Då kom floden och gjorde slut på dem alla. Gud hade varnat.

Den viktigaste frågan i kristenheten som gäller återkomsten står inte på många församlingsledares predikoplaner, men står på många ställen i bibeln. Medan vi är upptagna med, i sammanhanget mindre viktiga saker riskerar vi kanske att tappa vår plats i kön till himlen.

Många har försökt räkna ut när Jesus skall återvända till vår jord. Och misslyckats. Man har möjligen blivit bränd av tidigare misslyckade försök och slutat söka.

Men nu har det hänt. Anders Gärdeborn har sökt lite mer strukturerat i bibeln, och endast där, var annars, och funnit en bibelns egen kronologi och presenterat resultatet i en bok, ”Mästerdirigentens verk” som är en fullständig genomgång av hela Bibeln och beskriver där Guds frälsningsplan för mänskligheten i kronologisk ordning allt från skapelse till evighet, inkl. tiden för Jesus återkomst.

Profeten Daniel som samtalade med en ängel som han frågade vad som blir slutet på allt detta. Då får han svaret att dessa ord ska förbli gömda och förseglade till den sista tiden… Ingen ogudaktig ska förstå detta, men de förståndiga ska förstå det (Dan 12:8-10).

Här sägs alltså uttryckligen att kunskapen om den sista tiden kommer att öka när vi närmar oss den. Det är också därför som Daniel får uppgiften att försegla bokrullen till den sista tiden (Dan 12:4), vilket kan jämföras med Upp 22:10: Försegla inte profetians ord i denna bok, för tiden är nära. Förseglingens varaktighet är alltså tajmad till den sista tiden, och att vi idag börjar förstå blir därför ett tidstecken i sig: Om bibeln på punkt efter punkt själv verifierar de tider man söker, de händelser som förevarit, borde inte detta påstående vara intressant? Eller ska det mötas av en gäspning?

Anders Gärdeborn har forskat och resultatet återfinns i hans bok som du kan beställa på nätet enligt nedanstående. Ca 250 väl investerade kronor. Boken borde f.ö. finnas på varenda bibelskola och ev församlingsbibliotek bokbord eller liknande. Bibeln själv uppmanar oss att vara redo.

Beställ boken här: www.masterdirigentensverk.se

Den viktigaste frågan som berör kristenheten, är att vi väntar på Jesus återkomst, säger vi. Han kommer inte än på ett tag, säger Satan. Och många låter sig duperas av det, stoppar huvudet i sanden inför de tidstecken som vi ser allt tydligare.

Anders besöker gärna er församling för ytterligare information

Guds ord är inte förhandlingsbart

Per Arne Imsen redovisar ett förhållande som är mycket märkligt, nämligen ekumeniken i den moderna tappningen. Det synsättet på den kristna tron har väldigt lite med Jesus och bibeln att göra och han visar också varför.

– jag citerar något ur hans artikel

Ekumenik är ett ord som ofta upprepas i den kristna världen. Det har på senare år framstått som det mest kristna som finns.

Ordet ekumenik började användas som ett ”kristet begrepp” av kejsare Konstantin på 300-talet när han behövde ett cement för att hålla ihop det sönderfallande romarriket. Om kyrkan skulle kunna användas för hans politiska syften fick den inte vara decentraliserad.

Han sammankallade därför till ekumeniska möten för första gången i historien, och medverkade till att kyrkan fick en enhetlig hierarkisk struktur, lik den romerska, med en kyrklig kejsare på toppen, som i sin tur stod under honom själv. Själv kallade han sig för ”biskoparnas biskop”.

För att underlätta kontrollen över riket delades biskopsstiften in efter de romerska provinserna. År 380 kom sedan den lag som tvingade in alla romerska medborgare in i den katolska statskyrkan.

Jesu bön i Johannesevangeliet kapitel 17 brukar ofta användas som en uppmaning till ekumenik. Men när Jesus ber ”att de alla ska vara ett”, definierar han tydligt vilka ”alla”är: ”Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du tog ut ur världen och gav till mig … de har hållit fast vid ditt ord … Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig” (Joh 17:6, 9).

Kännetecknen var att de hade tagits ut ur världen och att de höll fast vid Guds ord.

I den ekumeniska dialogen i dag handlar det som regel inte i första hand om att enas på Bibelns grund, utan snarare om att uppnå en slags ekumenisk enighet. Man använder ord och uttryck, som utifrån de skilda ståndpunkterna kan tolkas och betyda olika beroende på vem som läser dem.

Nu tar ekumeniken ytterligare steg framåt och bortåt, då den katolska ”receptiva ekumeniken” införs av Sveriges kristna råd. Den är ett steg mot en enhet som kan förena hela mänskligheten. Den uppmanar till att ta in andra tolkningar och läror, och tro på dem också.

Men det är naturligtvis omöjligt för en bibeltroende att byta bort Guds ord som mönsterbild.

På mina resor i landet har jag sett att många församlingar inte delar sin samfundslednings liberala syn. Ofta är det ekonomi, mer än teologi, som håller ihop det hela.

Behovet av Andens enhet är stort och det finns många underbara exempel på den i vårt land. Gud ser inte på sina barn som medlemmar i samfund utan som medborgare i hans rike. Det kommer att bli mer tydligt framöver att den kristna enheten inte är något som skapas i förhandlingar. Den finns redan och ska bevaras (Ef 4:3).

Liberalteologi och bibeltro kan inte och ska inte förenas. Men den överdrivna betoningen av egna varumärken kan också på ett onaturligt sätt åtskilja det som hör samman. Det finns något som är viktigare än organisationer och samfund och det är den organiska gemenskapen, Andens enhet.

Den sanna enheten blir synliggjord när levande kristna finner varandra i den ekklesía som Jesus bygger.

Brudskaran samlas för att möta sin Brudgum som snart är här. ”Vid midnatt hördes ett rop: Brudgummen är här! Gå ut och möt honom!”(Matt 25:6).

Per Arne Imsen,
bibellärare och författare

Tänk vad Gud är god ändå som har ordnat allting så
att för stora och för små
finnes frälsning och hjälp att få.
Sång ur pingtsrörelsens sångbok, Segertoner nr 364.

Skulle sorgens slag drabba mig en dag
Oh jag vet väl då var jag tröst skall få
I min faders famn finns en säker hamn
Hör hans hulda röst tala frid och tröst
Och när stormen gnyr till den famnen jag genast flyr

Bävande ibland långt från hemmets strand
Blir jag trygg igen när jag ser min vän
Hör hans hulda röst tala frid och tröst
Han är med ombord stormen stillar han med sitt ord

När min vandring här Evigt slutad är
får jag vakna där hos min fader kär
I Hans trygga borg långt från nöd och sorg
fri från jordens tvång får jag sjunga den nya sång

Vilken Gud jag har Mäktig underbar
Underbar i råd underbar i nåd
Hotar mörker här Han min tillflykt är
Uti sorg och nöd har han blivit mitt säkra stöd

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord

Bibeln handlar inte bara om det som en gång var, utan även om det som är, och som skall komma Med de orden inleds mänsklighetens historia. Boken har lästs av miljontals människor och handlingen har fortskridit och år har lagts till år för att så småningom avslutas i evigheten.

Gud har ett kärleksfullt syfte med sin skapelse, och han håller på att genomföra en omfattande räddningsplan. Hans plan är att hans son, Jesus, ska överta synderna som människor, samlat på sig. Genom att frivilligt dö i stället för människan skulle han besegra döden och ge människan en möjlighet att gå fri. Ett generöst löfte av Gud och ett utflöde av hans kärlek

Skulle Gud ha lovat det?, ifrågasätter Satan, med sin gamla argumentering från tiden i Paradiset, vilket är precis vad Gud har lovat. Allt detta har han också dokumenterat och låtit människor veta genom sitt ord, Bibeln.
Jesus skall komma tillbaka till jorden för att avsluta denna tidsålder och hämta dem som trott på honom.
Han har på olika sätt förberett sitt folk om tidpunkten när detta skall ske och vi förstår att den är nära nu.

Anders Gärdeborn har i sin bok, Mästerdirigentens verk, genom att läsa bibeln med kronologiska ögon, kommit fram till vad bibeln själv berättar när detta skall ske. Bibeln är nämligen väldigt precis i den frågan också.
Du kan själv bli övertygad om sanningshalten genom att läsa boken.
http://www.masterdirigentensverk.se Andra upplagan